Cykeltur på Visingsö sommaren 2013

Publicerat: 2016-03-31 | Kategori: Resor

Ny vänskap och en cykeltur

Telefonen ringde. Det var Anders som sitter i styrelsen på dagis, en trevlig kille som jag hälsat på under någon gemensam arbetsdag på förskolan. Det började med att han undrade om vi kunde tänka oss att bli faddrar för en ny familj som börjat på dagis. Det slutade med att vi bestämt att vi skulle ha en minicykelsemester på Visingsö.

När vi lämnar hemmet för en dryg timmes bilresa söder ut vet vi inte att inom de två närmaste dygnen kommer den svenska sommaren bjuda oss på sin absolut allra bästa sida. En spegelblank sjö, ljumma vindar och klarblå himmel. Lokalbefolkningens tips om mysiga stränder och fina tältplatserna.

På långtidsparkeringen i Gränna möter vi upp Anders och Anna med deras fyraåriga dotter Cecilia. Vi är Fam och Mattias, Tynn fyra år, Tuva, två år samt Minna 16 år. Det första stoppet blir i en av de otaliga polkagrisbodarna.

Med fickorna fulla av det för trakten så kända godiset rullar vi av färjan på Visingsö. De små sitter i cykelkärrorna som rymmer förvånansvärt mycket packning. Till och med ett sminkhuvud upptäckte vi senare att de lyckats smuggla med. Det blir mycket packning på tre cyklar när man ska ha utrustning och mat till fem personer, även om man bara ska vara borta en natt. Det finns ingen direkt plan om var vi ska. Anna har hört något om en camping på norra delen av ön och vi bestämmer oss för att ta första bästa väg genom skogen norrut. Grusvägen kantas av grova silvergranar och flerhundraåriga ekar. Nu pratar vi inte ekar som till formen symboliserar en känd bank, utan ekar som reser sig som jättelika pelare rakt upp mot himlen.

Rätt vad det är när vi skumpar fram på en av stigarna i skogen, kastar sig Anna av cykeln och dyker ner i det höga gräset, upp kommer hon snart med tre djupröda smultron. Ivrigt följer vi alla hennes exempel. När ordningen är återställd och de små åter igen sitter i vagnarna med var sina smultronklädda grässtrån hör vi dova hovslag mot marken. På vägen som korsar vår stig kom två av de klassiska remmalagen på rad. Vi vinkade glatt till kusk och turister innan vi ger oss av mot Kumlaby kyrka. Drömmer du om lugn, tystnad och ensamhet är inte kiosken i Kumlaby något för dig. Vill du däremot titta på glassätande och fotande turister samtidigt som du kan lära dig om Sveriges historia har du goda förutsättningar att få dina lustar tillfredställda.

I kyrkan sitter en äldre dam med en utomordentlig övertalningsförmåga, hon försäkrar dyrt och heligt att det är värt att ta sig upp i kyrktornet. Jag som annars brukar vara svårflörtad att betala för den här sortens upplevelser blir tvungen att ge vika för hennes övertalningsförmåga. För endast 20 kr får vi chansen att trängas i den trånga, mycket trånga, gången upp i Kumlaby kyrktorn. För de minsta i gruppen blir det ett riktigt äventyr att ta sig upp till toppen genom den smala trappan. Kyrkan byggdes under första hälften av 1100-talet och har med andra ord varit med ett tag. På en klar och lugn dag som den här ser man långt och tankarna går tillbaka i historien. När kyrkan byggdes kämpade Eriksätten och Sverkersätten om makten i dåtidens Sverige. Eriksätten hade sitt starkaste fäste i Västergötland och den Sverkersätten hade det starkaste stödet i Östergötland men även ner i Småland. Visingsö var en del av maktspelets centrum.

Norr om Kumlaby öppnar landskapet upp sig och vägen går uppe på en liten ås på mitten av ön. På båda sidor om vägen sluttar fälten svagt ner till vattnet. Här och var kan man ta en avstickare för att göra nya upptäckter. Vi rullar glatt utför en av vägarna som övergår till en stig på fältet och hamnar vid en domarring som ligger nere vid vattnet. En domarring kan upplevas på många olika sätt, ett kan vara att det är en historisk plats där man kan suga i sig kunskap, ett annat sätt är att göra som de minsta i gruppen, se det som en hinderbana där det gäller att hoppa på stenarna, ramlar man ner hamnar man i ett hav som kan vara mycket farligt och dölja de mest skrämmande varelserna. Det gäller bara att ha fantasi, att vara ung, öppen och fri från tankar om hur saker och ting ”ska vara”. Om det fläktade skönt under den heta solen när vi rullade ner så får vi betala med svett på vägen tillbaka upp emot asfalten. Väl på huvudvägen igen möter vi den ena cyklisten efter den andra samt en och annan bil med semesterfirare. Om man har glömt cykeln hemma är det inte svårt att hitta någon som är villig att hyra ut en till dig. Har man sedan samma tur som vi att pricka in ett par nästan helt vindfria dagar ökar förutsättningarna ytterligare för en lyckad cykeltur. Hur många gånger per år händer det på den här vindutsatta ön funderar jag samtidigt som vi får vi syn på skylten med ett överkryssat tält på. ”Finns det ingen camping?”, frågar vi oss. Medan solen blir lite svagare bestämmer vi oss för att fortsätta i skyltens riktning.

"Är det här campingen? frågar jag en kvinna som står framför några husvagnar."

"Den har tyvärr upphört, säger hon. Men vi brukar rekommendera dem som vill fricampa att fortsätta i den riktningen någon kilometer, fortsätter hon och pekar bort längs den lilla asfaltsvägen. Där kommer ni till en sandstrand med skyddande träd avslutar kvinnan."

Vi tackar och passar på att fylla upp våra vattenflaskor innan vi fortsätter.

Kvällsljuset är fantastiskt och jag kryper ner i diket för att ta någon bild med blåklockorna i förgrunden när Fam cyklar förbi.

"Vänd tillbaka och cykla förbi en gång till ropar jag innan jag blir nöjd. Fam är tålmodig och går min vilja till mötes. Barnen har pratat, lekt, sovit om vart annat i cykelkärran. Det har gått mycket smidigt. Men nu påminner kommentarer som ”jag är hungrig”, ”när är vi framme” oss om att det är dags att slå läger."

När vi till slut hittar rätt är det inget annat än leenden och en skön känsla av tillfredställelse som drar genom kroppen. Det är perfekt, till och med bättre än vad man vågats hoppas på. Ett stenkast till höger finns en sandstrand, till vänster stupar åkern två meter rakt ner mot en strand full av fint slipade småstenar, lite längre bort skjuter ett gammalt skjul rakt ut över stupet och hänger i luften. I dagens globala värld kan det vara lätt att glömma bort sin egen bakgård.

"Var är polkagrisen? ropar Tynn. Snart springer de små runt i det kalla vattnet och äter polkagris. Det är underbart att se dem springa runt där och fascineras av att plocka slipade stenar från vattnet. Det är bara en sak som är obegriplig. Hur klarar de att vara i det kalla vattnet så länge. Mina fötter gör snart ont av kylan. Vättern är en djup sjö som inte är känd för sitt varma vatten."

Trots vattentemperaturen hoppar även ett par av oss vuxna i för ett uppfriskande dopp, någon har smugit upp i gräset och hukat huvudet över en bok för att utnyttja solens sena strålar, en annan riktar blicken bort över det lugna och blanka vattnet för att se en grupp luftbalonger. Gränna har blivit ett tillhåll för luftballongsentusiaster. Kanske är det på grund av att polarfararen Andrée föddes här. Han som gjorde ett tappert försök att flyga till nordpolen med luftballong.

Det fanns en tid när vi vuxna bara hade oss själva att ta ansvar för, vare sig det handlade om att laga mat eller slå läger var det en avkopplande syssla. Numera ska det röras i kastruller samtidigt som barn ska passas så de inte drunknar eller bränner sig på varma grytor, mitt i allt vill de kissa och bajsa och ha varmare kläder. Tålamod har blivit ett nyckelord, nästan som ett nytt livsmantra. När vi är ute är det viktigt att barnen får känna glädjen i att delta med de göromål som måste göras. Det tar lite längre tid och ibland blir det fel men det spelar absolut ingen roll här och nu. Vardagens stressade morgonaktiviteter där pappa konstant uppmanar barnen att äta upp och klä på sig istället för att dagdrömma och börja leka har vi lyckats lämna bakom oss. Tynn sätter ihop köket och tänder på gasen. Sedan fixar vi pasta och köttbullar till barnen. Sojafärs och färska grönsaker rörs ihop till oss vuxna. Det är en rolig utmaning att försöka laga god mat med enkla medel i fält, det blir till en del av nöjet.

Efter en lugn morgon utan stress där saker har fått ta sin tid rullar vi vidare mot öns södra del. Vi stannar till vid matbutik för att proviantera. Vägen vi färdas på kantas till en början återigen av skog för att sedan övergå till vajande sädesfält och betade hagar. Ett rådjur hoppar tillbaka in i skogen när vi cyklar förbi. Gårdar och hus ligger utspridda här och var. Visingsö är rikt på kultur, historia och turister. Näs slott på öns sydspets var under 11- och 1200-talet platsen för Sveriges rikes kungar. Bland annat bodde Magnus Ladulås här en period. Även om det idag endast är ruiner kvar sätter det fart på fantasin. Hur såg det ut här för 800 år sedan? Tankarna drar iväg medan vi tuggar i oss melon och andra godsaker.

Någonstans hade vi sett information om Persgården på öns sydöstra del. Där ska finnas ett café, en gårdsbutik med kravmärkta varor och ett galleri. Vi rullar upp på gårdsplanen och ser att de har stängt.

"Kan vi hjälpa till med något? ropar plötsligt en man."

"Vi skulle vilja titta i gårdsbutiken, svarar vi."

"Är ni snabba? Frågar han. Jag har mycket att göra och ska åka snart."

"Absolut, svarar vi."

Glada över våra inköp cyklar vi de sista kilometrarna genom den höga ekskogen mot färjan. Underlaget har övergått till grus och de högresta träden skänker en sval och skuggig miljö.

Tankarna fladdrar återigen iväg i historien. Någon gång för länge sedan ville någon trygga rikets byggmaterial för fartyg och planterade över 300 000 ekar. Det är vad jag kallar långsiktigt tänkande. Även om ekarna idag är mogna för skeppsbyggeri så är efterfrågan inte den samma och det värdefulla virket används som ekfanér till golv, whiskytunnor och mycket annat.

Innan det är dags att kliva ombord på färjan hinner Anders med att bjuda de små på lite sötsaker i hamnens kiosk. Under överfarten ser Tynn något drömmande ut när hon spanar ut över det lugna vattnet. Kanske går hon igenom vad hon har varit med om de senaste två dagarna? Själv känner jag att det har varit perfekt, saker får ta den tid de tar, vi kommer dit vi kommer. Det är resan som är målet.

Vi avslutar vår utflykt med att samtidigt som solen sänker sig i Vättern besöka en av restaurangerna i Grännas hamn för äta lokalt producerad stuvad potatis och isterband gjorda på älgkött. Våra ”främlingar” har blivit till nya vänner.

Användbara länkar:

Visingsös remmalag

Visingsö

Kumlaby kyrka

Härlig cykling när solen sänker sig en sommarkväll på Visingsö.
Natten gör sig påmind.
Bad i Vätterns kalla vatten.
Den lugna sjön och slipade stenarna inbjuder till att kasta macka och i fjärran syns några av alla luftballonger över Gränna.
Den gamla kungaborgen Näs på södra Visingsö gömmer historier om Sveriges vagga.
Fredagsmys behöver inte innebära tv och chips.
Visingsö är full av historia. Här undersöks en domarring.
Cykling i ett jordbrukslandskap med röda stugor.
Cyklingen bjuder på allt från stig till asfalt.
Stilla promenad.
Full fart på de små asfaltsvägarna.
Full fart genom ekskogen som skulle ligga till grund för svenska flottan var tanken när de planterades för några hundra år sedan.