Dublin 2018

Publicerat: 2018-07-10 |

När vi sökte den skönaste musiken, bästa puben och härliga fotoupplevelser. Då åkte vi till Dublin.

Vad gör att ett land på knappt fem miljoner invånare har det största, sju stycken (enligt Wikipedia), antal segrar i Eurovison song contest? Vad gör att detta lilla land har radat upp världsstjärnor som Phil Lynott och Bono med flera. Jag har inget givet svar, men det känns rimligt att anta att musiken är en del av kulturen. Har du någon gång varit i Dublin eller någon annan stans på Irland kan det hända att du förstår vad jag menar. Pubarna med livemusik går att räkna i ett stort antal. Folk från alla världens hörn åker hit för att ta del av den här kulturen.

Innan vi började vårat ”pubrace” fyllde vi magen med klassisk irländsk fårgryta och en Guiness på hotell Bloomberg i utkanten av ”Temple bar area”. ”Temple bar area” är området där det spelas musik från tidig morgon till sena natten, frågan är om det någonsin är stängt. Här trängs folk från massor av nationaliteter. Vi besöker den klassiska ”Temple Bar” på söndag förmiddag och det är redan fullt som en lördagkväll hemma i Sverige. Samtidigt som tre grabbar med fiol, dragspel och gitarr släpper lös de irländska tonerna vid lunchtid serveras det klassiks Guiness och Irish Coffee. Kommersen är i full gång. Några vill kalla området för en turistfälla. Det är väl inte fel om man tänker på att gatorna fylls med unga utländska människor som vill partaja. Människor som erbjuds allt som kan tänkas vara irländskt. Det är ett helt koncept som säljs in. På ett sätt kan det kännas tråkigt och inte genuint, men jag kan lova att det går att ha roligt i ”Temple bar area”.

Vi jagar vidare efter fotomotiv och en i våran ögon genuin irländsk pub. Vi söker en plats där folk samlas och någon spontant plockar fram ett instrument och spelar för oss. En plats där folk pratar med varandra och sjunger med i sångerna. På vägen slinker vi in på ”Trinity University Library” och får lite kultur. Det skulle vara märkligt om inte den platsen varit inspelningsplats för en film. Man förväntar sig att Harry Potter ska dyka upp bakom nästa bokhylla.

Lite motsägelsefullt är Dublin en grå stad samtidigt som det är de starka färgernas stad. Kanske är det för att till exempel alla de färgglada dörrarna sticker ut mot den i övrigt grå fasaden, eller för att grådassighet och färgprakt blandas på till exempel pubarnas fasader. Eller är det för att plötsligt kommer det en stor vägg i tre starka pastellfärger?

Vi gör inhopp på en pub här och en pub där. Det finns många fina mysiga små kryp in, men vi har fortfarande inte hittat ”den där puben”. Vi tar en whiskey på "John Mulligan", Irlands äldsta pub med en mycket enkel inredning och gott om plats. Vi provar det klassiska tillhållet O´dongohue´s där ”The dubliners” började sin karriär. Idag sitter deras avbildningar uppspikade på väggarna. Det är en typisk populär irländska pub. Det är mycket folk och trångt med utrymme. Ska du ha möjlighet att se det lokala artisterna som spelar här regelbundet är det nödvändigt att vara i god tid. Plötsligt jublar baren och då har visst rätt häst vunnit på galoppbanan ser vi på tv:n. Victor, en av musikanterna som spelar den här eftermiddagen kommer fram och pratar om fotografering med oss. Vi vaktade vår platser intill Victor och hans gäng för att närgånget trycka fram våra stora kameror. På bordet har Victor och gänget ställt upp en bytta där publiken kan lägga sina donationer.

Staden är inte större än att det går bra att vandra runt till fots. Det är så litet att det faktiskt är svårt att gå bort sig. Samtidigt vet man inte vad som kommer här näst när man planlöst vandrar runt. Plötsligt står vi framför Christ Church Cathedral. En välbevarad och vacker klassisk grå kyrka som med det stora trädet utanför skulle platsa i vilken rysare som helst en mörk blåsig natt. Lite senare vandrar vi över floden Liffey på Ha´penny bridge.

Destilleriet som tillverkar Jameson, den irländska whiskeyn, har en av de proffsigare rundvandringarna och presentationerna jag sett. Det är modernt rent och fräscht, fullt med anställda som undrar om man behöver något, kanske köpa någon av alla souvenirer eller om man har några frågor om deras whiskey. Det var en kul upplevelse även om jag kunde önskat att de visade något från den faktiska produktionen.

Sista dagen strosar vi återigen ut på gatorna på måfå. Den här gången i jakt på den perfekta av perfekta ”Full Irish Breakfast” vi kan få. Jag erkänner att jag känner mig lättlurad när jag blir ”inkastad på ”Old Mill”. Men jag kunde inte säga nej till den irländska flickan med de mörka ögonen som stod där i regnet och föste in oss. Eller så var hon inte irländsk? Det söktes en hel del personal och det kommer folk från olika delar av världen för att jobba på Irland. ”The Old Mill” blev ett lyckokast, fräscht, mysigt och gott. På kort tid fylldes lokalerna till bredden med folk som tryckte i sig bakade bönor, korvar, egg, puddingar och allt annat som ingår i en ”Full Irish breakfast”.

På kvällen har vi sista chansen att hitta ”det där stället”, stället som uppfyller de kriterier som i våra ögon är det genuint irländska. Ytterligare en promenad genom ”Temple Bar Area”, men det gick fort bort. Vi trampar vidare upp i centrala delarnar av staden och hittar en sidogata där vi inte gått förut. Plötsligt händer det. Jag hör något som liknar livemusik i vår smak. Jag tittar upp och ser en pub. Sekunden efter jag att jag öppnat dörren ropar jag på min vän Mats, ”här ska vi gå in”. En trång liten pub med ett gäng gubbar som spelar och sjunger. Det känns som att komma in på deras privata fest. Gitarrer, mandolin och banjo och en gråhårig man med hes röst som sjunger. Han är en underhållare av stora mått och rör sig bland publiken. Efter en stund kommer ett äldre irländskt par in och sätter sig bredvid oss. De berättar att de åker hit från sitt hem i en by utanför Dublin för att lyssna på när det här gänget spelar. Efter det stämmer de, precis som det närmaste gänget, in i sången och deltar. Det visar sig att varje söndag kommer en uppsättning av det här gänget hit och spelar. Till slut hamnade vi i den irländska himlen, "The Damn Tavern".

Klassisk irländsk fårgryta med tillbehör.
Foto var en del av vår resa.
Ha´penny bridge.
En Guiness helt enkelt!!!
Guiness på en pub.
Plötsligt blir det mycket färgglatt.
Branningans var en gemytlig pub för den som i lugn och ro vill sitta ned för ett samtal.
Landhockey verkar vara populärt.
När hungern slog till hittade vi en plats där kyparen drog med oss i ett virr varr av gångar och våningar innan vi hamnade rätt.
Liffey och LITE färg.
Det ledsna huset.
The Temple Bar i Temple Bar area.
Fullt hus med live musik på Temple Bar söndag förmiddag.
Efter en full irish breakfast på
The Spire som står som monument i staden.
Man har ju hört att det regnar mycket på Irland. Är det därför de hgar paraply över gatan?
Vänster trafik. Glöm inte det!
Den klassiska O´donoghue´s.
Victor (med flöjten) och gänget som underhöll på O´donoghue´s.
Mats i trängseln på O´donoghue´s.
Trångt på klassiska O´donoghue´s.
Trinity University Library.
Trinity University Library.
Trinity University Library.
Trinity University Library.
Christ Church Cathedral.
Destilleriet Jameson bjöd på en mycket proffsig föreläsning om whiskey.
Baren på Jameson destilleriet.
Whiskydrink på Jameson.
Provsmakning på Jameson destilleriet.
Whisky ska ha tårar.
Den äldsta baren i Dublin.
Gänget på The Damn Tavern som gjorde vår irländska himmel.
God dryck och fantastisk underhållning på The Damn Tavern.
Den