Klutsjön 2017 - årets ripjaktspremiär blir starten på sista jaktsäsongen

Publicerat: 2017-10-03 |

För många är jakten utan hund otänkbar. Vi är många som har hört en jägare säga något som liknar "jag kan lämna bössan hemma bara hunden får jobba". Samtidigt vet vi alla att dagen då vår trogna jaktkamrat måste pensioneras kommer, den dag då kroppen inte orkar mer.

När vi planerade in den årliga jakt- och fisketuren till Klutsjön i gränstrakterna mellan norra Dalarna och Jämtland berättade Mattias att Kunto är en "gammal gubbe" och behöver mycket vila. Det innebär att vi får öka mängden fiske efter bäcköring på bekostnad av ripjakten. Kunto är Mattias stävhåriga vorsteher. Hunden är äldre än hans barn och känslobanden är djupt rotade. Det är många slitsamma träningspass som följts upp med fina jaktupplevelser under många år.

När vi parkerat bilen och har packat ryggsäckarna är det två kilometers vandring ut till den tänkta lägerplatsen.

Första jaktdagen jobbar den gamla hunden på bra, söker ut långt och letar fågel på ett i allra högsta grad tillfredställande sätt för en äldre gentleman. Riporna uteblir men en tjäderhöna och en orrgrupp kommer på vingar och flyger åt fel håll uppe i den gamla tall och granskogen. Skogarna här är en upplevelse i sig själva. Området är till stor del naturreservat och har hörts i diskussionerna för nationalpark. Tallarna visar ålderdomliga drag som pansarbark och knotiga grenar. Granarna har stått länge och grovgreniga kjolar har bildats vid basen av dem. Skruvade torrakor av tall kantar stigarna. Det är en vild ödemark.

Från myrområdena går jakten upp mot de kala topparna som bjuder på en utsikt som talar om din litenhet. När Kunto behöver vila passar vi på att fylla på energi och kaffe. Värmen är påtaglig och Mattias berättar att det optimala jaktvädret är några grader kallare, då orkar hunden bättre.

Framåt eftermiddagen når vi den tänkta fiskeplatsen och smyger längs det grunda vattendraget som slingrar sig fram genom björkskogen. Plötsligt, när jag tittar fram bakom en buske, ser jag den lilla öringen, där står den över sandbotten men huvudet mot strömmen och en solstråle lyser på den. Jag slänger i betet men kommer för nära och skrämmer fisken. På det hela nappar det bra men de flesta är för små. Några tillräckligt stora fastnar på kroken och hamnar under kvällen i stekpannan. I kvällsljuset på väg mot timmerkojan där vi eldar och äter får Kunto göra dagens sista sök.

Med ett par goda vänner i en öde timmerkoja ute i ödemarken är det lätt att kvällen övergår till sen natt innan det blir dags att söka sig mot tältet. Kunto ligger på sin fäll och återhämtar sig efter dagens jakt. Det är ett genuint välbefinnande som infinner sig när man spenderar dagen att tillsammans med jakthunden försöka få till kvällens middag och sitter här och stirrar in i elden. Urtidsmänniskan vaknar inombords.

Nästa dag vaknar vi till frost på tältet och is på de stillastående vattendragen. Över marken svävar dimslöjor och högt upp på himlen är färgen blå. Dagens första strålar jobbar sig igenom dimman och lyser upp spindelnäten.

Dagens mål blir att vandra långt över myrarna där Kunto får fortsätta sitt fina arbete, för att sedan prova fisket ute på en del av det stora myrkomplexet. Utslängt på myren ligger öar av berghällar med tallar som började gro för många människogenerationer sedan. Det är en plats man vill stanna på, slå upp sitt tält, göra eld och laga mat. Igår fiskade vi i ett grunt och brett vattendrag i skogen. Idag är det djupt och smalt ute på en myr. Mattias hinner bara kasta i och reagera på att kroken sjunker några meter, sedan hugger en fisk som grusar all form av hopp för att ”största fisken” tävlingen ska fortsätt. Spänningen och hoppet försvann på ett ögonblick. Det blir några fina bäcköringar till och kvällens middag är räddad. Innan vi kommit hem hinner solen sänka sig och mörkret smyger sig på.

Även om vi inte hittat någon mer fågel har Kunto inlett det som troligen blir den sista jaktsäsongen på ett imponerande sätt. Vi träffar andra jägare med ett flertal hundar som är betydligt yngre och de vittnar om ett förhållandevis dåligt fågelår.

Några dagar med varmt väder och många kilometer i kängorna har en förmåga att ändra doften som en vandrare sprider. Innan vi hoppar i bilen blir det ett snabbt dopp i en kall sjö.

Mattias, Kunto och Kalle på väg ut mot lägerplatsen.
Jakten går genom den magnefika gamla skogen. En skogen som väcker känslor.
De döda gamla träden har först levt länge för att sedan stå länge som döda.
De döda gamla träden har först levt länge för att sedan stå länge som döda.
Den svarta huggormen vilar i några av årets sista varma solstrålar.
Från höjderna skapar utsikten drömmar och vandringar i storslagna vildmarker.
När Kunto behöver extra vila passar vi på att fylla på energi.
En av jaktens grundstenar - bössan.
Eftermiddagens och kvällens fiske i de grund vattnen i björkskogen. Observera fisken på kroken.
Eftermiddagens och kvällens fiske i de grund vattnen i björkskogen.
Klampandes hemåt över surmyren när solen sänker sig.
Klampandes hemåt över surmyren när solen sänker sig. Kunto är lite trött efter en jaktdag och håller sig nära husse.
Där satt bilden.
Vår fantastiska koja under stjärnhimlen.
Frosten har angripit tältet.
Isen på vattnet och frosten i gräset.
Dimslöjor och gamla slåtterlador.
Grässtrå.
Vandring över blötmyren.
Kunto får ta igen sig efter lång vandring på myren.
Fisket i den smala djupa bäcken på myren.
Antalet napp var betydligt färre men storleken lika mycket större.
Silhuett av en av de gamla när solen har sänkt sig på väg mot lägerplatsen.