Skottland 2018

Publicerat: 2018-09-08 |

Äntligen är det dags! För närmare 30 år sedan köpte jag två resehandböcker. En om Irland och en om Skottland. Irland har fått några besök men Skottland har fått vänta. Varför? Dess karghet, vilda kust och dramatiska landskap har ju alltid varit tilltalande och lockande. Jag har inget svar utan det viktiga får bli att nu har jag äntligen sett till att stilla lite av den hungern. Eller blev den ännu starkare och mer lockande?

I mitten av juni stängde vi bildörren och förberedde oss för omkring 250 mil rask bilåkning till de skotska högländerna. Allt går som planerat och vi närmar oss Helsingborg i tid för att ta färjan till Helsingör. Allt enligt tidsplanen. Då händer det. Det där som inte får hända. Efter knappt 40 mil, vid infarten till Helsingborg, blir instrumentpanelen ett fyrverkeri av lampor (egentligen bara en, men det lät bra :-)) och bilen börjar gå dåligt och bli slö. Det positiva är att VW/Skoda ligger 10 minuter bort är fortfarande öppet. Bilen funkar tillräckligt bra för att vi ska ta oss dit på egen hand. Tre hotellnätter plus 18 000 i bilreperationer senare är vi äntligen på väg. Resan mot Skottland fortsätter.

Nu vill vi köra in tid. Vi kör och kör och kör. Någonstans i nordvästra Tyskland är det mörkt , natt och regn. Här kör vi av autobahn och sover utanför en möbelaffär brevid McDonalds. Efter fyra timmars sömn kl 0400, är det dags att åka vidare. Det är fortfarande regn när bilen ska möbleras om igen för att vi ska sitta säkert och bra. Varför berättar jag det här? Jo, det kommer bli en följetång på våran resa. Vi kör vidare och lämnar Tyskland, ser motorvägar i Holland och Belgien. Vi sitter i bilköer när Belgarna ska in till jobbet på morgonen. I Calais tar vi färjan till Dover. Sedan är det dags igen, bilköer. Den här gången är det Londonborna som ska hem från jobbet. Vi bestämmer oss för att svänga av motorvägen och irrar runt i Londons förorter norr ut. Det är många mysiga kvarter och helt klart en kul del av resan att lite på måfå åka norrut här. Det blir något snabbt raststopp på en lekpark där ungarna får sträcka på benen. Till slut hittar vi ut ur Londons förorter och hamnar på landsbygden. Vi hittar en fin lantlig camping i ett "Morden i Midsommer landskap" som kallas Chiltern Hills. Det visar sig att i byarna runt om här har den sewrien spelats in till stor del. På kvällen nästa dag når vi till slut Skottland. Officiellt är det inte vårat mål, vårat mål är de skottska högländerna, men känslan är ändå att vi börja vår Skottlandsresa på riktigt. Vi sover i nationalparken Loch Lochmond & Trossachs National Park. Vi blir varmt mottagna av de skotska knotten. Jag har hört att de finns i stor mängd men hade nog (som vanligt) svårt att föreställa mig hur verkligheten är. Att förstå vad någon säger är inte så svårt, men att verkliogen känna och begripa vad det innebär det är något helt annat. Det var verkligen en lättar svart vägg med knott utanför tältet när jag drog upp dragkedjan. Det var så man kände hur munnen fylldes av dem om den var öppen.

Nästa dag riktar in oss på en långsam resa mot Isle of Skye. Nu kommer vi rent geografiskt in i de skotska högländerna. Resan blir inte så lång den här dagen utan vi hittar några fantastiska platser längs Gen Etive att slå upp vårat tält på. Ärligt! Det är helt fantastikst. Jag känner en enorm glädje. Vattnet slingrar sig vacker fram i det kuperade landskapet. Bitvis bildar det fantastiska små "pooler" där det är perfekt att svalka sig. Och att tälta i det fria är inga problem i högländerna. Lite sunt förnuft som att inte slå ner tältet på någons trädgård eller såga ner träd så är det något som många skottar ängnar sig åt. I Glen Etive har det spelats in ett flertal filmer, bland annat James Bond "Skyefall".

Nästa dag har vi svårt att slita oss, skulle kunna stanna någon dag till i Glen Etive känns det som. Men ska vi se Isle of Skye är det dags att rulla. Vi hamnar nedanför Storbrittaniens högsta berg, Ben Nevis. Ett vackert men också populärt resmål. Det är svårt att få en plats i det fria här och vi blir hänvisade till en campingplats.

Det bästa med en road trip där man har hela bohaget med sig är att kunna stanna när och var man vill då det är tillåtet. Vägen slingrar sig fram när kvällen närmar sig. Vi har ingen aning om var vi ska sova. Vi känner alla att det är dags att räta ut bena och första bästa plats blir vid Shiel bridge. Ett perfekt ställe för rast precis vid vägen. Ett mysigt vatten slingrar sig fram i dalen och under den stenvälvda bron. Plötsligt bestämmer vi oss. Här ska vi sova i natt. Det visade sig att platsen är historisk och britter och skottar stred mot andra skottar (jacobiter) på platsen. Plötsligt stannar en typisk något bucklig Range rover och fram tittar en äldre herre. Han är på kvällsrundan för att räkna in fåren. En stund med denna man som berättar om livet runt omkring gör våran kväll.

Vi rullar vidare genom den vackra dalgången där man egentligen bara vill parkera bilen och snöra på sig kängorna för en tur upp på höjderna. Vi passerar och fotar det kända Eilean Donan Castle och äter en frukost i morgonsolen. På kvällen hamnar vi på en camping i Glenbrittle som utsetts till en av de finare i Storbrittanien. Då kan man fråga sig vad fin är? Den är den dyraste och en av de enklaste campingarna på hela resan. Men visst den ligger vackert nära havet med stranden intill och de populära Cuilinbergen i bakgrunden.

Tallisker destilleriet får ett besök och vi fortsätter ut mot det lilla samhället Fiscavaig. Låter det brittiskt? Knappast. Faktum är att många ortsnamn har norskklingande namn. Faktum är att norska vikingar slog sig ner här och ännu idag lever det klaner som grundades av dem för flera hundra år sedan. MacLeod på slottet Dunvegan är en sådan ätt.

I huvudorten Portree på Skye blir det en Klassisk fish and chips. Smakar utmärkt. Staden är mysig och en angenäm upplevelse. I friluftsbutiken får vi lite tps om var det är möjligt att fricampa nära huvudvägen på norra delarna av ön. Nära Flodigarry, ett stenkast från vägen, ligger en lite vattensamling och fåren håller gräsmattan i trim. Här hittar vi kvällens femstjärniga övernattinig. Varför hotell när solen skiner och det finns sådana här platser. "Poolen" ligger och väntar på oss, tigger om att vi ska hoppa i. Det är omöjligt att neka inbjudan. Nästa dag vaknar vi i kompakt dimma. Vi packar ner ett blött tält och börjar körningen upp för berget mot det populära Quiraing. Dimman ligger kvar i dalen men försvinner uppe på berget. Dert är en populär plats och det är inte svårt att förstå. Det är så här. Även om jag gillar att vara på ensliga platser utan horder av turister så blir en del platser populära av en anledning och det är bara att svälja och besöka dem om man vill se dem. Quiraing är väl värt ett besök.

Nästa dag beger vi oss mot Applecross. Applecross är ungefär 100 meter med radhus, det är "allt". Här finns ett hotell och en pub. Vad mer kan man begära. Jag trivdes. Ett fåtal turister. Men nu ska jag berätta om vägen dit. Vi åkte kustvägen, och kom ner ifrån norr. Det gjorde vi i ett grymt vackert kvällsljus, det var underbart för välmåendet. Vi hittade ytterligare en av de av fåren välansade gräsytorna vid vägen som var perfekt för vårat tält. Platsen behövde lite förberedelser för att bli av med den större delen av fårskit. Det eär uppen bart att det finns mycket berg och vikar i Skottland. Att köra bil på de ofta små vägarna går inte fort. Man får en klar känsla av enslighet då det känns öde. Ett hus utslängt i ett stort öppet landskap här och var. En High land cattle och massor av får betar av det frodiga gräset. Vackert!! Åk hit!! När vi lämnar Applecross går vägen upp över berget och blir där med den högst belägna vägen i Storbrittanien.